Etikett: freja

Cypern, mer än 12 000 år av historia.

NEOLITISKA PERIODEN; 12000-4000 fKr; Khirokitia och Sotira
För mer än 12 000 år sedan kom jägare till ön Cypern för att jaga dvärgelefanter och dvärgflodhästar, vilket de gjorde tills de var helt utrotade. De första kända boplatserna kom 9000 år f Kr under den neolitiska perioden (tidig stenålder, även kallad förkeramisk period) då människan började med jordbruk och boskapsskötsel och blev mera bofast. Den äldst kända neolitiska kulturen i Cypern är byn och världsarvet Khirokitia med dess runda stenhus där man begravde sina döda under golvet. Khirokitia övergavs plötsligt av okänd anledning omkring 5000 f.Kr och det verkar som att Cypern förblir obebodd till nästa dokumenterade kultur anländer, Sotira. Sotira med sin röda keramiska var livaktig cirka 5500–4000 f.Kr. men försvinner sen lika plötsligt som Khirokitia. Båda kulturer tror man har sitt ursprung i en advancerad, indoeuropeisk civilisation , en som så småningom utvecklade ett eget skriftspråk, det Eteocypriska språket.

GREKISK-MYKENSKA PERIODEN; 1200-900 fKr;
Cypern fick sin grekiska karaktär efter att den bosattes av de mykensk-achaiska grekerna mellan 1200- och 1000-talet f.Kr. I mitten av 900-talet f.Kr. Feniciska bosättare började anlända, främst koncentrerade till kuststaden Kition. Trots att det erövrats av många inkräktare fortsatte Cypern att blomstra. Cypriotiska kungadömen styrdes av en rad utländska inkräktare: efter assyrierna kom egyptierna och sedan perserna (8:e – 4:e århundradet f.Kr.). Kung Evagoras av Salamis (som regerade från 411-374 f.Kr.) enade Cypern och gjorde ön till ett av de ledande politiska och kulturella centra i den grekiska världen. Stadsriken på Cypern välkomnade Alexander den store, Makedoniens kung, och Cypern blev en del av hans imperium. Efter rivaliteterna om succession mellan Alexanders generaler kom Cypern så småningom under den hellenistiska staten Ptoleméerna i Egypten och var från och med då en del av den grekiska Alexandrinska världen (310 – 30 f.Kr.). Ptoleméerna avskaffade stadsrikena och enade Cypern. Pafos blev huvudstad. Cypern blev en del av det romerska riket mellan 30 f.Kr. och 330 e.Kr. Det var då som kristendomen kom till Cypern. Det behöll dock sin grekiska identitet och, som en del av den hellenistiska staten Ptoleméerna (310-30 f.Kr.) och av den grekisktalande världen Bysans (330 e.Kr.-1191), hölls dess etniska arv vid liv. Det grekiska språket och kulturen rådde också under århundradena som följde, även om Cypern kom under styre av på varandra följande främmande makter – kung Richard I (Lejonhjärta) av England och tempelriddarna (1191-1192), frankerna (Lusignans) ( 1192-1489), venetianer (1489-1571), ottomanska turkar (1571-1878) och britter (1878-1960). År 1570 attackerade ottomanska trupper Cypern, erövrade Nicosia, slaktade tjugo tusen människor och belägrade Famagusta i ett år. Efter ett modigt försvar av den venetianske befälhavaren Marc Antonio Bragadino föll Famagusta till Lala Mustafa Pasha, som först tillät de belägrade en fredlig utvandring, men senare beordrade att Bragadino skulle flådas. Vid annekteringen till det osmanska riket blev Lala Mustafa Pasha den första guvernören. De ottomanska turkarna, vars ättlingar tillsammans med ättlingarna konvertiter från de kristna invånarna på Cypern idag utgör den största delen av det turkcypriotiska samfundet, skulle styra Cypern fram till 1878. Under den ottomanska tiden fick den muslimska minoriteten en cypriotisk identitet. När de osmanska turkarnas makt minskade blev deras styre alltmer korrupt. I många fall kämpade grek- och turkcyprioter tillsammans mot förtryckande av det osmanska styret.

Sedan kom mykenarna och de akaiska grekerna och de grundade riken över hela ön på 1200-talet f Kr. Sedan har ön i tur och ordning koloniserats av fenicier, assyrier, egyptier och perser. På 300-talet f Kr regerade Alexander den store. 30 f Kr anlände romarna. 330 e Kr tog det bysantinska riket vid. År 1191 landsteg Rickard Lejonhjärta och tempelriddarna, franker och lusignaner, styrde fram till 1489 då venetianarna tog ön. De byggde starka borgar, murar och fästen vid de viktigaste handelsplatserna som Kyrenia, Limassol och Famagusta. Men det hjälpte inte när de osmanska trupperna invaderade 1571.

Som del av förhandlingar efter rusk-turkiska kriget blir ön ett brittiskt protektorat 1878. Senare när Osmanska riket står på förlorande sida i första världskriget blir Cypern 1915 del av Storbritannien. Ön får sitt självständighet 1960 men interna stridigheter pågår mellan falanger som vill fortsatt vara självständiga och falanger som istället vill förenas med Grekland. Detta drar givetvis Turkarna nytta av och 1974 efter en statskupp invaderar man Cypern under förevisning att det är en ”peace operation” för att skydda den turkiska minoriteten.

Finns mycket att säga om detta och Cyperns strategiska läge i Medelhavet och Mellanöstern. Än idag har britterna kvar baser på Cypern och Turkiet med 18% av befolkningen ockuperar halva ön.

Men, förra veckan fick två av ättlingarna till dessa mykenare, bysantiner, romare, lusignaner, venetianer och dvärgelefantjägare göra lite egen apelsinjuice, provsmaka olivolja, grottforska, se en landskamp i vattenpolo, ta en tripp till Ikea, se en flamingo eller två, ta en kaffe i solen, smyga över till den ockuperade sidan, förundras över ett 2000 år gammalt skeppsvrak och kungagravar från romartiden, strosa i gränderna i Nicosia, Paphos, Limassol, Larnaca, Kyrenia. Vi ses snart igen gamla fina ö, för nya äventyr…

Cyprus